Från pennan till nålen
Som barn har man ofta många hobbyer som man älskar och drömmer om att jobba med när man blir vuxen. Men allt som oftast bleknar ens intressen under uppväxten och i stället skiftar man fokus till annat. John Håkansson är en dem som nu lever sin dröm.
När man kliver in i tatueringsstudion i Borås möts man av hög rockmusik och det surrande ljudet av tatueringsnålar. Väggarna är fyllda med alla möjliga sorters konstverk. På golvet står en stor träkista med olika tatueringstidningar, från taket hänger rep och fiskenät. Johan Westmar och John Håkansson är de som arbetar i studion just nu. De båda sitter och tatuerar varsin kund och hälsar glatt välkommen till Black Scar Tattoo. Båda två är fullbokade hela dagen men hittar tid för att prata och skämta medan de tatuerar. För Johns del ser livet väldigt annorlunda ut än för bara fem år sedan.
När John Håkansson var i 20-årsåldern visste han inte vad han ville jobba med. Han hade ett intresse av att måla och spela musik, och det har alltid stått mellan dessa två intressen. Men det slutade med att han ganska tidigt beslutade sig för att musiken inte var något att satsa på.
– Det kändes svårare på ett sätt. Det kändes som att det fanns fler jobb där jag kan använda mitt konstnärskap, säger John.
John har målat så länge han kan minnas och alltid gillat att dela med sig av sina teckningar. Han ville på något sätt kombinera dessa två –konsten och att arbeta med människor. Men på vilket sätt? Han hade själv börjat skaffa tatueringar och plötsligt var det självklart.
– Det bara slog som en blixt att klart som fan att jag ska bli tatuerare! Då får man de bästa grejerna. Och det var då jag började tänka mer sådär: “oh shit, kan jag bli tatuerare?” Den tanken bara taggade till en mer, säger John samtidigt som han byter nål i tatueringsmaskinen. Han doppar nålen i det svarta bläcket och fortsätter skapa konst på kundens hud.
När tanken väl var född var det bara att köra. John lade ett halvår på att rita en portfolio och sen var det dags att knacka dörr på olika studior. Den första han hörde av sig till var Black Scar Tattoo i Borås där John som 18-åring gjorde sin första tatuering. Han blev enligt sig själv helt kär i studion och ville självklart försöka få ett jobb där. Samtidigt hade han kontakt med flera andra studior för att ha fler jobbmöjligheter.
– Det var flera tatuerare som sa att jag kunde ge upp på den här drömmen och jag blev så förbannad. Jag sa det att jag kommer fan inte sluta. Jag ville visa alla som sa att det inte gick att det faktiskt gick – för jag trodde på det och ville det så pass mycket att jag var bombsäker på att det måste gå, säger John.
En dag fick John komma in på intervju på Black Scar Tattoo och några veckor senare fick han svar – han fick börja som lärling.
– Det var nog en av de lyckligaste stunderna i mitt liv tror jag, säger John och skrattar.
Tuff bransch
En vecka innan John skulle starta sitt lärlingskap var han i Tyskland och tatuerade sig hos en annan lärling. Lärlingen berättade skräckhistorier där han fick skrubba lister med tandborste och andra skitjobb. När John skulle börja kom han därför in med tanken att det skulle vara jobbigt. Istället blev han glatt överraskad över hur kul det var. Visst var det tufft ibland men John hade också väldigt roligt.
– Det enda som drev mig var ambitionen av att jobba med det här. Det var det som var mitt mål. Jag vill kunna säga till folk att jag jobbar som tatuerare för det är det roligaste jag kan tänka mig, säger han och torkar av tatueringen. Han har bara skuggningen kvar innan den är färdig.
Efter tre år som lärling och två år som yrkestatuerare har John en bra inblick i livet som tatuerare. John berättar att det är en tuff bransch och att det inte är ett jobb som man bara kan släppa när man kommer hem. John tror att det beror på att man hela tiden dömer sig själv. Han har under sin resa lärt sig att vara nöjd med en tatuering men han har också lärt sig att göra det ännu bättre nästa gång.
– Man kan inte bara tänka att man ska få göra flashes* varje dag eller bara roliga grejer eller bara hudar som är lätta att tatuera – varje dag är en utmaning, säger John.
(*En flash-tatuering är en design som skapats av en tatuerare som oftast bara görs en gång.)
När John började tatuera var varje tatuering lika rolig att göra. Nu har han kommit till punkten där han kan ha dåliga dagar då en tatuering är jobbig. Han ser det som att han har kommit till en punkt där det faktiskt är ett jobb för honom.
– Jag hade en kund en gång som kom in och skulle göra en liten smiley på armen. Innan vi skulle börja sa hon: “Är detta din version av att facksortera?” Och jag skrattade och svarade: ”Ja, det är det”. Vissa tatueringar är tråkigare än andra men jag faller alltid tillbaka på att de absolut tråkigaste och jobbigaste dagarna här är tusen gånger roligare än den bästa dagen på alla andra jobb jag haft. Jag vaknar upp och skrattar ibland av att jag jobbar med det här, det är fortfarande så jävla sjukt, säger John och skrattar högt.
Fördomar
John var inte beredd på alla fördomar som kommer med jobbet som tatuerare. Många fattar till exempel inte att det är ett riktigt jobb. Efter fem år i branschen får John fortfarande frågan om det bara är en hobby. Han berättar även om när han träffade en gammal klasskompis pappa som sa att John var den sista personen han trodde skulle bli tatuerare. John kan bara gissa sig till varför men han tror att många har fördomen att tatuerare är hårda och tuffa.
– Och det är inte jag! Jag är en otroligt mesig kille som bara tycker att det här är roligt liksom. Jag tycker bara om att måla och att tatuera. Min andra hobby är att tjöta, skrattar John.
Han stänger av tatueringsmaskinen och surrandet som hörts i över en timme tystnar. Tatueringen är färdig. Kunden kan pusta ut. Nu ska tatueringen fotas, smörjas in och plastas innan Johns arbete är över. Nu har hans konstverk fått komma till liv och kan delas med andra.
