Jag är inte problemet – därför är jag problemet
Att den som flyger ska skämmas är ett budskap som började förmedlas brett i slutet på förra seklet. Men har flygskammen börjat avta? För den går inte att hitta i Hampus Zetterkvists frontallob.
– Tack så mycket, säger jag vänligt till flygvärdinnan som ställer ner min kaffekopp. Den här koppen tycker jag är extra lyxig. I mitt huvud är den gratis, även om jag i själva verket pungat ut en tusenlapp för min resa till Paris.
Jag och mitt grabbgäng åkte till Frankrikes smutsiga huvudstad för att uppleva Tenacious D förra veckan. Några år för sent om du frågar mig, de snurrade runt på spellistorna i min tonårs edgelord-dagar, men min kompis har inte tagit sig ur den fasen och det är för honom vi åkte. Sagt och gjort. Av ekonomiska skäl tvingades vi mellanlanda på både dit- och hemväg. Planen var att landa på flygplatsen, åka in mot staden, turista på förmiddagen, äta och dricka gott till lunch, dumpa av våra ryggsäckar och förbereda oss inför kvällen. Morgonen därefter satte vi oss på ett plan tillbaka mot Göteborg. Totalt fyra flygresor, på lite över 24 timmar. Om jag hade berättat det för min stackars lillasyster hade hon fått hjärtstopp.
Min kära lillasyster drabbas nämligen av en kraftig skam när hon sätter sig på ett flygplan. Hon får rejäl ångest, då det enligt henne är oetiskt att välja att flyga på grund av dess miljöpåverkan. Jag går inte riktigt i samma tankar, för när alternativet är en 18 timmar lång tågresa klämd mellan skrikande barn med vinifierade morsor och en snarkande gubbe som inte respekterar eget armbågsutrymme, känns ett tvåtimmars flyg som ett nödvändigt ont.
“Flygskammen som flera i min närhet drabbats av på senare år rubbar mig inte ens”
Vilket kanske får mig att låta som en okänslig, outbildad, oberäknelig tölp, som inte bryr sig ett dyft om miljön och därför kommer vara anledningen till att jorden går under. Men jag tror snarare att det gör mig till en realist. För hur mycket påverkar det egentligen om jag väljer att inte flyga?
Jag har svårt att tro att mina flygresor är skillnaden mellan om en isbjörn har ett isflak att bo på eller inte. Inte när industriländer under utveckling fortfarande bränner kol som om vi fortfarande levde på 1800-talet och kostnaden av en liter bensin på andra sidan Atlanten ligger på samma nivåer som en tiokronors blaskig lager på systemet.
När jag reflekterar över det så har flygskam aldrig haft särskilt stor betydelse för mig, om jag ska vara helt ärlig. Jag har flugit mer eller mindre en gång om året sedan jag var tre, och det har väl släppt ut tusen ton koldioxid eller något. När man sitter och funderar på det kan jag ändå få lite skamkänslor. Men mer för att jag vet med mig att jag har haft det orimligt bra i jämförelse med andra, snarare än på grund av mängden koldioxid mina resor har släppt ut.
Jag vägrar tro att det är jag som är problemet. Vilket förmodligen gör att jag är en del av det.
