Klimatångest: accessoar för de obekymrade

Bild: JEAN-CHRISTOPHE BOTT, AP

Oro för att det allt varmare klimatet i världen är något som inte är få förunnat, särskilt bland generation Z. Men egentligen bryr vi oss inte alls så mycket som vi vill ge sken av, menar Clara Westberg i sin krönika.

Var tredje ung person lider av klimatångest och känner sig deprimerad på grund av oro för klimatförändringarna. En internationell forskningsgrupp fastställde år 2021 att 45% av dem som medverkade i deras studie hade så mycket ångest att det påverkade sättet de både åt och sov, och över hälften ansåg  att mänskligheten är dödsdömd. 

“Klimatångest” är 20-talets populäraste tillstånd att tillskriva sig själv. Arma små människor. Jag lider inte med er.

Det är ett högljutt gnällande som breder ut sig över västvärlden. Tusentals noggrant designade Instagram-stories skriker på den som tittar: “NOW IS THE TIME TO ACT”, eller liknande svårtolkade uppmaningar. Det känns svårt att avgöra vad exakt avsändaren tycker att jag ska göra. Ska jag flytta till Stockholm och sätta mig med en banderoll utanför Riksdagen? Ska jag köpa “plant based” köttbullar istället för vanliga? Ska jag köpa alla mina kläder på Myrorna, där en nopprig, curryimpregnerad t-shirt kostar lika mycket som en hårsnodd på Vallgatan 12? Det kommer jag inte göra. För jag bryr mig inte om miljön. Och det gör inte du som läser heller, inte egentligen.

Jag har verkligen funderat, grubblat och fantiserat. Varför känner jag mig fullkomligt likgiltig inför att isarna smälter? Varför känner jag ingen sorg för att mänskligheten är ändlig? Jag har kommit fram till två svar: antingen bryr jag mig inte för att jag, tillsammans med alla som är uppvuxna på 2000-talet, har blivit tvångsmatad med uppmaningar till klimatångest ända sedan vi började i första klass. Vi har åldrats tillsammans med de smältande isarna. Vi byter skostorlek, de byter aggregationstillstånd. Det andra alternativet är att jag vuxit ifrån det, på samma sätt som man växer ifrån den fruktan man som barn känner inför att solen kommer att explodera om några miljarder år. Det är en skrämmande tanke, onekligen, det där med att allt kommer ta slut. Vi kommer dö. Ingen kommer att minnas oss, för det kommer inte finnas någon där för att minnas oss. Jätteläskigt. Men för mig tog det inte så lång tid att förlika mig med den tanken. Jag har annat sorgligt att tänka på. Och det är nog det som stör mig mest. Om så mycket tid och rum går åt att ha ångest för att mänskligheten kommer att dö ut, ryms ju ingen ångest inför det egna livet.

Jag har såklart dödsångest. Jag lider av svår skräck för liemannen. Att han någon gång kommer att ta mina föräldrar, min syster och till och med min katt. Men att han kommer ta mina ättlingar, tusentals generationer från nu? Varför skulle man bry sig om det? Vi kommer ju vara döda, förmultnade och återförenade med naturen då. Har det inte slagit klimatisarna?

Och jag vet ju att man borde bry sig ändå, fastän man inte kommer att existera when shit hits the fan på riktigt. Man borde bry sig mer om dem som kommer att drabbas mest, om dem vars hem kommer att sväljas av havet, eller dem vars skörd kommer att slukas i lågor. Man borde frukta apokalypsen å sina medmänniskors vägnar. Man borde känna empati för varje person som någon gång kommer att drabbas av något hemskt. Men hur? Det finns ett filosofiskt, nihilistiskt krux som kvarstår. Eller så kanske jag bara inte är en empath. Men frågan är om det är bättre att erkänna att man inte bryr sig än att låtsas som att man bryr sig och ändå flyga flygplan, köpa fast-fashion och låtsas som att man inte uppfattar kommunens vädjanden om att max duscha i tre minuter. 

”Instagramstoryn är generation Z:s version av facklor och högafflar”

Kanske ingår klimatångesten i en noggrant designad och kalkylerad personlighet. Den där Instagramstoryn som vrålar “NOW IS THE TIME TO ACT” är lika mycket accessoar  som venussymbolen eller torshammaren. Att klä sitt fysiska jag på ett sätt som signalerar ungefär vilken ideologi man sympatiserar med räcker inte längre, man behöver också pynta den virtuella versionen av sig själv. Instagramstoryn är generation Z:s version av facklor och högafflar, förutom att det verkar vara mindre effektivt för alla inblandade, för i nästa klick har instagrammaren med klimatångest lagt upp en bild på en strand som är så där vit som bara stränder en tolv timmars flygresa här ifrån, är.

Vi är tydligen generationen som inte nöjer sig: vi vill vara både feminister och ha silikonbröst, vi vill vara både arbetare och kapitalister. Och vi vill vara globetrotters och ha klimatångest. Jag står inte ut med det. Det är för oärligt. Så jag skippar källsorteringen och ångesten, för alla vet att det inte gör någon riktig skillnad och alla vet att det ändå inte spelar någon roll att ha ett gott samvete när hjärnans nervtrådar ätits upp av likmaskar och gråsuggor.