Mer än en sensuell dans

Huvuden rör sig från sida till sida och armar svänger i luften. Fötterna i salen trampar i takt med musiken på de svarta träningsmattorna som ligger spridda över golvet.

– Är ni varma tjejer? frågar Suzana Djokic gruppen som försökt följa med i varje rörelse hon gjort under uppvärmningen.

Flera låtar har spelats på den mobila högtalaren samtidigt som klassen knäböjt, försökt nå tårna och sträckt sig mot det vita taket, där stänger sitter fast. Golvet som tidigare endast var täckt med slitna mattor och vattenflaskor har även fått sällskap av tjocktröjor.

Omsorgsfullt rullar Suzana ihop den tunna mönstrade träningsmattan. Det är hennes egen som hon tar med sig till studion i Majorna hemifrån Trollhättan varje måndag och tisdag. Under dessa dagar undervisar hon som instruktör i poledance.

Fem år tidigare var hon en av eleverna som stod på den svarta mattan och följde rörelserna.

– Jag började 2018 och då var jag troligtvis som alla andra nybörjare; lite blyg samtidigt som allt känns lite jobbigt, bland annat att ta av sig t-shirten och byxorna. Men jag såg vad jag kunde åstadkomma.

Hon visar en video där den världsberömda Jenyne Butterfly dansar och gör akrobatiska konster runt en stång. Låten är glad och rockig snarare än sensuell och publiken jublar när Jenyne vandrar i luften som om det vore ett osynligt golv parallellt med stången. En del av de konster som dansaren på videon gör kan även Suzana göra.

– I början var jag höjdrädd. Än idag är jag höjdrädd, vilket är en konstig kombination. Det roliga är att när jag klättrar upp för den stegen, säger Suzana och pekar på en stege i hörnet av salen:

– Där uppe känner jag mig livrädd efter några steg, men att klättra upp fyra meter ovanför stången och göra trix, det är jag inte rädd för. Jag tror det har att göra med det psykiska. När det är pole då har man kontroll och man litar på sin kropp. Med stegen kan vad som helst hända och man kan tippa över.

Suzana fattar tag om stången och snurrar runt den. Kraften i armarna och rörelsen framåt efter att hon tagit fart får benen att sväva i luften. Fötterna pekar ut likt spetsar tills de slutligen landar på trägolvet igen.

För henne är denna typ av övning vardagsmat och det som hon lär ut under dagens lektion.

Hon visar snurren några gånger, sedan går hon runt och hjälper eleverna som försöker få samma fart och lika spetsiga fötter. 

Precis som det finns en variation bland övningar att lära sig, är också mångsidigheten bland personerna som vill lära sig stor.

– Det är både folk med olika bakgrunder och olika kroppsformer. Om man är man eller kvinna spelar ingen roll, det är väldigt olika. Vi har haft allt ifrån ungdomar till de äldsta som är 60 plus, de har även en egen kategori i Sverigemästerskapet, säger hon.

Suzana är också utbildad träningscoach i volleyboll, därför har hon sedan tidigare en specialutbildning i hur man coachar tjejer. 

 – Idag är det mycket fokus på sociala medier och det finns ett grupptryck att man ska passa in, det måste man hantera som tränare. Ofta känner någon sig utanför eller har något hemma som är jobbigt. Då är det viktigt att kunna hantera det och försöka få dem att tänka annorlunda och skapa en gemenskap i tjejgrupperna inom volleybollen. Hon upplever att hon har nytta av utbildningarna även som poledance-instruktör.

– Inom poledancen har jag både unga tjejer och äldre kvinnor och det märks att alla har sina egna utmaningar som de kommer hit med. Utbildningarna har hjälpt mig att kunna anpassa undervisningen till individuella behov. Jag brukar ofta trycka på att poledance inte är att man ska tävla mot andra och kolla vad ens granne gör under träningen, det är endast för din egen skull, säger Suzana.

En peppande gemenskap

Eleverna i salen byter om till shorts. Det är dags att börja klättra på stången och genom hudkontakten som uppstår när man har mindre kläder skapas ett bättre grepp, som gör att man får fäste och inte faller ned.

Under dagens lektion är en stor del av fokuset på att öva upp styrka genom att göra konster i luften. Flera av trixen har utgångsläget att man behöver vara upp och ned på stången, då är det viktigt att ha fokus.

 – Det blir nästan lite som med yoga. När du ska slappna av i en position och du inte är fullt medveten om vad du gör med din kropp, till exempel om du klättrar och ska in i en teknik, om dina tankar då är någon annanstans kan det hända att man tappar fokus eller sitt grepp. Då kan man falla ned, det sker oftast i stressiga situationer, säger Suzana.

Därför gör man de olika övningarna två och två i början, det innebär att någon alltid stöttar ifall man behöver hjälp. Men supporten från gruppen är enligt Suzana inte bara tydlig när klassen gör nya trix, utan även före och efter att eleverna fått upp pulsen.

– Peppen i gruppen är ofattbar, ingen ser ner på någon annan. Även om någon inte lyckas med en teknik så hör man “bra jobbat, det var mycket bättre än förra gången”, säger Suzana och fortsätter:

– Jag har tränat många olika sporter, men det är inget som kan jämföras med poledance för även när du exempelvis är utanför Västra Götaland kommer du hitta nya vänner och bli peppad. Var du än är så kommer de välkomna dig och du kommer vara en del i gänget.

Jazmin Johansson är en av Suzanas elever, hon testade poledance första gången i Karlstad på en möhippa 2021.

– Jag har varit sugen på att börja tidigare men det har också varit lite tabubelagt, då har jag tänkt: “nej det kan jag inte våga göra”. Sen har jag alltid tänkt att jag är ovig och därför inte klarar av att göra det här.

Men efter att ha prövat fick hon ett annat intryck och fastnade.

– När vi provade det på möhippan tyckte jag att det var skitkul. Det var inte heller att det skulle vara superseriöst eller sexigt, det var bara skoj, säger hon och fortsätter:

– Pardans är kul men jag tycker inte om att vara nära andra män, därför är en pole bra.

Hon tycker, precis som Suzana, att stöttningen i gruppen är stor.

– Energin är väldigt peppande gentemot varandra, från början trodde jag att det skulle kännas som att man konkurrerar med varandra men så var det inte, säger hon.

Jazmin tycker också att det är skönt att det inte finns någon press från varken instruktören eller gruppen att man behöver vara på ett visst sätt.

– Jag är inte så bra på att vara sensuell, jag är ganska nördig skulle jag säga. Då tycker jag det är lite extra roligt att hålla på med poledance för det behöver inte vara sexigt eller sensuellt, säger hon.

Poledancens ursprung

Kontrasten mellan den röda nedtonade belysningen och det vita ljuset får ögonen att behöva ställa om. Studion har två salar och den som finns en halvtrappa upp är starkt belyst, till skillnad från rummet där lektionen håller på. Att Suzana har rött ljus under sina lektioner är däremot ingen tillfällighet, det är ett medvetet val.

– Det kan vara jobbigt för vissa att klä av sig och se sig själva i de stora speglarna och för många blir det ännu värre när det är “kirurg-ljus”. Jag upplever att eleverna ofta blir bekvämare när det är mörkare i salen, säger hon.

Men ljuset och att man dansar runt en stång med få klädesplagg bidrar till att vissa fördomar drivs på. Det är något Suzana fått uppleva från sitt ingenjörsjobb.

– Mina närmaste visste vad poledance var i och med att jag hade pratat så mycket om det och visat Youtube-klippen. Men man har ju märkt på jobbet när man berättar vad man tränar att de tror att det är striptease, säger hon och fortsätter:

– Sedan när man visar vad det egentligen är, vilket är en kombination av styrka, flexibilitet, koordination och kondition så förstår de att det är en träningsform.

 Poledancen härstammar till en början delvis från den indiska traditionella sporten Mallakhamb som går att spåra tillbaka till 1100-talet. Den svenska översättningen av Mallakhamb är “stång-brottning” och är en kombination av yoga, gymnastik och kampsport. Sporten kräver att man som utövare är smidig, har snabba reflexer, bra koordination, styrka och flexibilitet. Detta för att man ska kunna genomföra sväng- och vridövningar på en stolpe. Sporten kräver också att den som utför den har disciplin, kroppskontroll och koncentration.

Även inom poledancen är stången en central del, men den används olika mycket beroende på vilken form av dansen utövaren tränar.

Enligt Suzana finns det olika variationer av poledancen. Vissa typer liknar modern dans medan andra förmedlar känslor, historier eller framför feminina uttryck. Hon anser att alla som bemästrar tekniken som behövs för att klara de mer avancerade övningarna har mycket kontroll.

– Det finns säkert tekniker och olika kombinationer som strippor har hittat på. Men jag brukar säga att även om en person strippar i strippklubb, om de är duktiga och gör de här teknikerna visar det bara på styrka och självkontroll. För dessa tekniker tyder på att man har kroppskontroll, säger hon.

“Ett konstnärligt uttryck”

Enligt Suzana är det den mentala styrkan som spelar störst roll när man kommer upp inom de avancerade nivåerna, men också mängden träning.

– Det är en psykisk utmaning att man inte stannar av när det gör som mest ont, utan att man istället vilar lite och sen kämpar vidare. Det är då man utvecklas, säger hon:

– Jag har gått hem med många blåmärken, så kallade “polekisses” och bränt bort huden när man gör drops. Men med tiden så vänjer sig huden och kroppen, det är bara att utvecklas vidare.

Tjocktröjorna försvinner från golvet och det sista vattnet i flaskorna töms. Klockan är åtta och lektionstimmen är slut. Men musik spelas fortfarande. 

Innan Suzana Djokic kan bege sig hemåt till familjen i Trollhättan ska hon både städa lokalen och planera inför nästa lektion.

– Jag ska köra igenom morgondagens koreografi två gånger lite snabbt, säger hon.

Hon är noga med att varje lektion är rätt anpassad för hennes elever och därför lägger hon mycket tid på planeringen av passen. Att vara i lokalen ger henne ett lugn.

– När man är instruktör släpper man allt och fokuserar på sina elever. När jag tränar själv är det lätt att jag har jobbet kvar i huvudet om det har varit en tuff eller stressig dag. Men det är viktigt att man släpper allt utanför, speciellt när man tränar avancerade grejer måste man fokusera, annars kan man skada sig. Det hjälper mig med hälsan att släppa allt annat.

Idag upplever Suzana att poledancen är mycket mer accepterad och inte lika tabubelagd som den var för 15 år sedan. För henne har det också varit ett sätt att få utlopp för sina känslor, ett konstnärligt uttryck.

– Ibland känner jag att jag bara vill vara fokuserad på poledance som sport, en annan dag kanske jag är arg eller trött och då blir det en annan variant. Beroende på vilket humör du är på när du kommer till studion och ska träna, så kan du välja dansform utefter det. 

– Det är det jag gillar med poledance, det är så mycket mer än bara dans, säger Suzana.