Att provocera de provocerande – komikern om männen i branschen

“Tjejer är inte roliga”. Konstaterandet är nästan lika gammalt som tiden. Men hur är det egentligen att som kvinna konkurrera om skratten, när publiken redan, av killarna, matats med de grövsta och allra minst politiskt korrekta skämten?

In genom två stora fönster utan spröjs gassar solen på Tilly Hatchers nytvättade ljusbruna hår. Hon sitter i en stor skinnsoffa med en liten fickspegel i höger hand. Med andra handen smetar hon på lite concealer under ögonen.

Hennes långa, raka hår torkar snabbt i hettan. Lägenheten, som hon hyr i andra hand tillsammans med en kompis, är varm som ett växthus en torr augustidag. I trapphuset luktar det starkt av någonting som påminner om gravad lax. Kanske är det gravad lax. Ingen av lägenheterna i huset har fläkt i köket, förklarar Tilly. Dessutom är gubben som bor intill förlamad i vänster arm, och det enda han använder höger arm till är att röka cigaretter inomhus.

”Jag är irriterad på killar. De lever i en bubbla där de bara bekräftar varandra. De suger varandras kukar. Jag vill vara en frisk fläkt, ta ner de där killarna på jorden”

Om en timme börjar denna veckans standup-event på en bar som heter Potatisen, och en av dem som medverkar är Tilly. Hon har, lite sporadiskt, hållit på med standup sedan 2022. Första gången hon framträdde var det på grund av ett vad: hon och en kompis beklagade sig över hur tråkiga alla manliga ståuppare var, vilket ledde till att de utmanade varandra att själva ställa sig på scenen. Övertygad om att hon var roligare än de otaliga killar som “bara skämtade om pedofili och förintelsen”, ställde sig Tilly framför samma publik som hon själv tidigare suttit i. Hennes första rutin handlade om de manliga komikerna. Skämtet, eller tesen, var “att skratta åt manliga komiker som berättar tråkiga skämt är samma sak som att ligga med killar som är dåliga i sängen”. Det enda man gör, enligt Tilly, är att bekräfta dem. Istället för att säga “åh, vad skönt”, säger man “åh, vad roligt”. Fastän det inte var skönt, fastän det inte var roligt. Och killarnas egon bultar, suger åt sig och sväller för varje kväll. Detta, menar hon, är den största anledningen till att hon ställer sig på scenen.

– Jag är irriterad på killar. De lever i en bubbla där de bara bekräftar varandra. De suger varandras kukar. Jag vill vara en frisk fläkt, ta ner de där killarna på jorden, säger hon. 

Tillys irritation grundar sig däremot inte enbart i att killar som är tråkiga tror att de är roliga. Det är också deras så kallade mörka humor som hon inte står ut med. Främst gäller det killar som gärna och ofta skojar om kvinnor som de har haft sex med.

– Jag tycker det är så äckligt när män till exempel skämtar om att en tjej gillar “hårt sex”. Det känns liksom som att de blir upphetsade av att prata om det. 

Och mycket av den manliga humor som Tilly ser på standup-klubbarna går just ut på att utmana publiken. Att göra den obekväm, så att skratten tvingas fram, istället för att komma naturligt. Pinsamhets-skratt. Andrahandsskam-skratt. Chock-skratt. Hon förklarar att hon liknar så kallad “mörk humor”, som många killar högljutt och stolt deklarerar att de har, vid porrberoende, på det sättet att det bara blir grövre och grövre. På samma sätt som att “normala” sexvideos blir till BDSM-videos, blir skämt om skåningar till skämt om invandrare, skämt om Hitler blir till skämt om judar. Och skämt om sex blir till skämt om sex med kvinnor. 

Tillys balkong vetter ut mot Fjällgatans hållplats och det som för bara en stund sedan var en Shellmack. Nu är det ett skal av en mack. Bensinen har blivit uppsugen ur marken och nattluckan är igenspikad. Hon drar ett bloss av en cigarett som saknar den orangea delen, kanske en Marlboro Light.

– De skickligaste komikerna behöver aldrig skoja om så grova grejer. De är roliga ändå.

Efter några sekunders betänketid kommer hon fram till att det inte handlar om huruvida skämten är roliga i sig, om de har en punchline, utan om huruvida personen är rolig och har förmågan att förvandla något banalt till något komiskt.

– Men det är många killar som föredrar skämt som har en tydlig punchline, säger hon. 

En manlig komiker som under det senaste året balanserat mellan applådering och cancellering är Matt Rife. Efter att han gjort succé på Tiktok med små humoristiska klipp fick han göra en komedispecial på Netflix, vilken han inledde med ett skämt om mäns våld mot kvinnor:

”Jag har bara varit i Baltimore en gång. Jag åt lunch där och värdinnan på restaurangen hade en blåtira. En hel blåtira! (…) Och min kompis som jag var med sa ’Jag tycker synd om henne, de borde sätta henne i köket eller något, där ingen behöver se hennes ansikte.’ Och jag tänkte ’Ja, men jag känner att om hon kunde laga mat, skulle hon inte ha den där blåtiran.’”.

Vox-skribenten Aja Romano beskriver Rifes komedispecial som “not remotely funny”, och listar flera andra, enligt henne, osmakliga skämt som den Tiktok-sprungna komikern bidragit med. Trots att flera av de exempel som hon ger kan tänkas vara lite väl långsökta, hörs ändå ekon av det som Tilly tidigare beskrivit som typisk manlig, mörk, humor: lite väl många skämt om kvinnor, lite väl många skämt om svarta. Lite för många för att det inte ska bli obekvämt för publiken. Får man verkligen skratta? Vill man verkligen skratta? Eller är det så att man känner att man måste skratta?

Joakim Johansson är docent i statsvetenskap vid Mälardalens universitet och forskare vid Centrum för genusvetenskap i Uppsala. Han förklarar att det finns flera faktorer som bidrar till att vi tycker oss se en tydlig skillnad mellan manlig och kvinnlig humor.

– Genomsnittligt har män ett mindre tolerant förhållningssätt till utsatta grupper. Därmed finns en högre tolerans till att göra sig lustig över andra.

Den könsmaktsordning som existerar blir också svårare för män att kritisera, eller stå upp emot, ju fler män som befinner sig i rummet. Därmed är det lättare för män att skämta om sådant som män vet att män tycker är roligt.

– Och det behöver inte vara kalkylerat av de här männen. Ibland finns det inte någon insikt kring könsmaktsordningen, menar Joakim Johansson.

Från köket hörs det utdragna stön som kaffebryggare gillar att ge ifrån sig när man sätter på dem. Tilly kryper tillbaka upp i den blanka skinnsoffan. Det bästa man kan göra om man inte tycker att någon är rolig är att inte skratta, säger hon. 

–  För då blir det att man eldar på att de har “mörk humor”, fortsätter hon. 

För att ta ner de manliga komikerna på marken använder sig Tilly av något som kanske är kvinnans svar på mörk humor. I sina rutiner pratar hon ofta om sådana där äckliga grejer som många män har för sig, men som kvinnor oftast inte vågar håna dem för. Många av hennes skämt är baserade på en livs levande man som hon en gång dejtade.

–  Hans toalett hade liksom en bajsrand som inte gick bort. Ovanpå bajsranden låg en massa använda snusprillor. Jag baserar många skämt på honom. 

En gång när Tilly skulle framträda med ett skämt som bygger på samma killes lakan, som precis som hans toalett hade fläckar av exkrement, träder han in i baren. Trots att han stannade och lyssnade till hela akten, tror Tilly inte att han förstod att det handlade om honom. Så immuna mot hån och kritik är de där killarna, menar hon.

Ute i trapphuset luktar det fortfarande starkt av gravad lax. Klockan är 18.38. Kvällen startar inte förrän om 22 minuter, men egentligen ska alla komiker samlas en halvtimme tidigare.

–  Fan, jag måste nog ta cykeln, säger hon.

Hon viner ner för Stigbergsliden och inrättar sig lydigt vid komikerbordet inne på Potatisen. När vi anländer ett tag senare möter hon oss i dörren och berättar att hon tror att det är en dålig publik idag. 

–  Kolla Chalmersgänget där liksom, säger hon och pekar på ett långbord fullt av killar med skjorta och tjejer med välkammat långt hår. 

Konferencieren, som har matchat Adidasbyxorna med en blå linneskjorta, presenterar kvällens första komiker, som inleder med följande skämt:

–  Jag går på A-kassa. Det gör sig inte så bra på Tinderprofilen.

Några fniss hörs från Chalmersgänget, men de överröstas av en tjej vars gaffel gnisslar hårt mot tallriken när hon försöker skära igenom skalet på sin bakade potatis. I sann mörk humor-anda fortsätter komikern sedan med ett skämt om att köra över barn med snöplogen som han kör under vinterhalvåret för att försörja sig. Själva slutklämmen verkar vara att han har en något morbid fantasi. Stämningen är tryckt, men Tillys apatiska ansiktsuttryck visar att hon menade allvar när hon sa att hon inte skrattar om hon inte tycker det är roligt. Inte ens för att behålla sämjan med en kollega. 

Konferencieren springer upp på scenen och försöker få igång publiken, som trots sitt kontinuerliga ölbälgande är smärtsamt stolt och tystlåten. När han märker att det inte är någon idé att försöka få dem att slappna av presenterar han nästa komiker, som har på sig magentafärgade mjukisbyxor och majoriteten av vänster lår pryds av Pornhub-loggan. Hon inleder sin rutin, eller rättare sagt sin 10 minuter långa anekdot med orden:

–  Nu ska jag berätta om mitt missbruk.

Och det gjorde hon verkligen. Potatisens gäster blir åhörare till historia om metamfetamin, onani och en porrvideo vid namn “Gilf fucks young”. Publiken vrider sig i sina stolar, tittar mot klockan. När det äntligen blir paus reser sig Chalmersgänget upp och går. Det var droppen för dem. Dessutom kom de bara för att stötta sin kompis, han som gick på A-kassa och fantiserade om att köra över barn. Tilly har ångest. Den här kvällen har inte varit bra för någon. Publiken är död, ingen skrattar. Komikerna är olidliga. Att gå på scenen sist en sådan här kväll är inte tacksamt, hur rolig man än är. Hon röker en cigarett, kanske i hopp om att nikotinet ska ta död på henne innan hon måste gå upp på scenen. 

Fem minuter senare kliver hon upp på podiet och kör igång. Hon skämtar om vardagliga saker vardagliga människor gör, som hon tycker är peddo. Till exempel att åka elsparkcykel eller att som tjej ha håret i två flätor. Publiken tittar nästan frågande på henne, de fattar inte. De älskar ju att åka elsparkcykel. Egentligen är det bäst att gå på sist, för då är publiken uppvärmd, förklarade hon innan. Men det hjälps inte när en rad tråkiga killar redan skrämt bort halva barens innehåll. När Tilly går av scenen görs komedikvällen om till en karaokekväll, som inleds med att en 50-årig kvinna går upp och sjunger en skränig ballad. Hon avslutar med orden:

–  Nu är vi igång!

Stämningen är så absurd, ingen av dem som ännu inte lämnat Potatisen verkar förstå riktigt vad det är som försiggår. Nu skrattar Tilly, fastän det inte är roligt. Men det är ett skratt som tvingas fram av måndagskvällens omöjliga atmosfär. Hon tar några avslutande klunkar av sin öl och säger sedan:

–  Nu åker jag hem.