En picky eaters bekännelser

Samhället är inte anpassat efter de som är lite kräsna med maten, tycker Ellen Thunberg. Hon är kritisk till viss mat och dryck och kräver därför en förändring i den svenska matkulturen – det här är revolutionen.

Det är först på senare dagar som jag insett att jag nog är något av en picky eater. Jag uppskattar inte alla texturer eller smaker och inte allt för sällan har jag särskilda rutiner för hur jag äter viss mat. Jag delade med mig av detta till några vänner och tänkte att det var helt normalt. Mina vänner upplyste mig då om att detta inte är normalt och att det kanske är jag som är problemet. Jag skäms lite när jag skriver det, men jag kan inte låtsas längre. Nu känner jag att det är dags för mig att lufta mina åsikter jag har kring några mat- och dryckfenomen.

Pringles: 10 procent njutning – 90 procent smaklöst papper 

Det finns ingen så genomträngande doft som när någon öppnar ett Pringlesrör. Det osar kring den skyldiga och vattnas i munnen hos alla i närheten. Jag läskas i skrivande stund. MEN det här ska inte bli reklam för Pringles. Nej, detta är kritik – kritik mot deras värdelösa sätt att krydda sina chips på.

Pringles måste börja krydda hela chipset, inte bara ena änden av det. Just nu är det så himla snålt med krydda att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Kanske är detta ett fenomen som inte alla lagt märke till. Äter man hela chipset på en gång är väl detta inget stort problem. Men äter man som mig, kretsar hela munchet kring var på chipset kryddan är koncentrerad. Jag är en person som gillar att ta små tuggor, för att njuta av det liiite längre. Tänk dig en oversized hamster med lugg som sitter och smaskar i sig chips – det är jag.

Min heliga pringlesrutin går ut på att jag äter chipset från den sida som har minst krydda, gnager i mig nästan allt men sparar den kanske två gånger fyra centimeter stora “kryddelen”, som jag till slut slukar i en enda njutbar tugga. Känslan av den där sista tuggan är oslagbar. Kanske är det kontrasten från smaklöshet till smakupplevelse? Kanske är det känslan av belöning efter mitt hårda gnagarbete? 

I vilket fall som helst lyder min uppmaning: snälla krydda hela chipset, Pringles! Någonstans får jag ju en känsla av njutning efter att ha tagit mig igenom varje enskilt chips. Men jag tror att jag verkligen övertänker min chipsrutin och att jag skulle må bättre om hela chipset var jämnt kryddat (OBS! Detta betyder inte att mängden krydda som finns på chipset idag bara ska fördelas jämnt, jag vill ha MER). 

Aj – det sticker i käften

Sen kommer vi till kanske det svenskaste vi har: smaksatt bubbelvatten, i mängder. Har man någonsin besökt en matvarubutik utomlands märker man ganska snabbt att mängden smaksatt bubbelvatten vi har i Sverige inte är normalt. Det finns så många random smaker på svenskt bubbelvatten; det är allt från smak av melon till passionsfrukt, men även smak av bubbelgum till chokladboll. 

Detta fenomen är ju i sig väldigt trevligt, tycker jag. Det är kul med många valmöjligheter och ett sortiment som ständigt förnyas. Men det är väl främst om man gillar kolsyrade drycker. 

Det låter nog ganska mesigt men jag ogillar kolsyra starkt. Det sticker och är obekvämt i munnen, vilket tyvärr förstör hela upplevelsen för mig. Men jag är inte den som är den. Jag vill inte avskaffa stickdrickan, jag lovar. Jag vill snarare addera till sortimentet: jag vill ha smaksatt stilla vatten.

Lek inte smart nu och säg “vi har ju vitamindrycker” eller, den självklara, “vi har ju saft”, för det är inte samma sak. Jag vill ha exakt samma koncept som Loka och Ramlösa erbjuder, fast utan bubblor. Jag vet att det finns, jag har upplevt detta tidigare. Det är bara väldigt sällsynt och jag behöver mer.

Hawaiipizza – djävulens påfund

Sist, men absolut inte minst är det ju Hawaiipizzan. Men behöver jag ens gå in på det? Det känns så självklart. Det är en symbol för allt som är fel med samhället. Jag kan uppskatta kreativiteten och viljan att tänka utanför boxen. Men bara för att en maträtt är lite unik och exotiskt är den inte bra. 

Hawaiipizzan är 2000-talets svar på kassler- och ananasgratäng från 70-talet, och min fråga är: gillade man det ens då? Ni får inte tro att jag bara är en ananas- och pizzahater. Jag älskar ananas. Jag älskar även en stabil vesuvio. Men kombinationen av de två behövde aldrig hända. 

Det representerar nog också något större för mig: blandningen av mat och frukt. Eller ännu värre: varm frukt. Det är sällan det funkar för mig. Det kanske beror på den udda blandningen av texturer som gör mig illamående. Men smaken är inte heller bra. Jag förstår tanken med att blanda sött och salt, men inte på bekostnad av både det söta och det salta.

Ät vilken pizza du vill. Men jag, och väldigt många andra, kommer döma dig om du tar en Hawaii. Så är det bara.

Jag kräver en matrevolution, för såhär kan vi inte ha det.